Vad jag hade förträngt är att jag inte har cyklat racer på typ tre år. Lägg även till att jag har en liten lätt "hang-over" från partyt igår och dessutom fick cykla i Patrics cykelskor som är fyra nummer för stora. Optimala förutsättningar. Not.
Första två milen gick lysande, sen gick det bara utför. Jag ville typ sätta mig vid vägkanten eller i valfritt dike och gråta över min värkande nacke, mitt ömma "underrede" och den förbannade motvinden. Att persiko-shoten från igår åkte hiss i munnen i ca 45 km gjorde inte saken ett dugg bättre..
Jag hoppades på att nån söndagsbilist skulle se min misär och förbarma sig över mig och min hoj, bjuda mig på en kanelbulle och en kopp kaffe och ge mig skjuts till landet. Det hände dock inte.
Jag trampade och trampade, fantiserade om kebabpizzor och semlor och räknade ner kilometer för kilometer. Väl framme var jag så lycklig att jag nästan ville kyssa marken utanför sommarstugan. Fasen vad gött att jag inte gav upp. Nu MAT och lite vila..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar