Bilen och jag..

Jag tycker nog att jag är hyfsat normalbegåvad när det kommer till bilkörning. Varken kass eller kung. Jag har råkat backa in med pappas bil i en röd Fiat en gång. Jag har även råkat skrapa upp sidan på mina pärons bil, en garageincident som inträffade för typ 15 år sen, så det borde vara preskriberat vid det här laget. I övrigt inga stora olyckor.

Jag suger dock riktigt hårt på en sak: att köra upp vår Volvo för den leriga uppfarten på landet. Patric ger mig supertydliga instruktioner varje gång det är dags "håll långt till höger älskling och smyg fram, så går det kanon".

Det slutar dock alltid med att jag kör mitt i värsta geggan, gasar i panik och kör fast bilen i leran samtidigt som jag sprutlackerar den med dynga. Själv sitter jag bakom ratten med liphaka och ångest och förstår inte alls vad jag gör för fel.. Misstänker att jag har nån fobi för att krascha in i staketet och därför bara kör på utan plan och utan nerverna på plats.

Anyways, vår nytvättade bil är numera historia, och Patric och jag har en deal om att jag endast i yttersta undantagsfall kör upp bilen, alternativt tar en intensivkurs på närmsta körskola med fokus på lerkörning.