Vallhund

Hemma igen. Så obeskrivligt skönt. Det verkligen få saker i livet som går upp emot att få ligga bredvid en varm tvååring som somnar med handen intrasslad i ditt hår. Genuin lycka är också att sitta och prata med en klok 3,5 åring som låter meddela att "hon har saknat mamma varje minut och att det räcker med möten nu". Ibland blir det så otroligt tydligt vad i livet som är viktigt.

Förkylningen går tyvärr inte alls åt rätt håll, utan näsan rinner som en vattenkran med dåligt tätning och bihålorna värker snart hål i huvudet på mig. Jag känner ingen som helst längtan efter att träna, och bara det är ett riktigt tydligt tecken på att jag inte är vidare kry. En kopp the, sen blir det sängen för mig. Jag har varken tid eller lust att vara sjuk. Damn.

Hur som helst är det mycket tankar och intryck som snurrar runt i huvudet efter alla möten som har passerat i veckan, och just nu hade jag önskat att Patric var hemma, istället för i Malmö. Saknar honom och jag ogillar skarpt när familjen är splittrad. Jag har nog ganska mycket vallhund i blodet, jag blir helt enkelt stressad när flocken inte är samlad..