På morfars gata

På min löptur igår sprang jag förbi huset där min älskade morfar bodde, och som alltid väcker det minnen till liv.

Min morfar var mycket speciell för mig, han stod för mycket trygghet, kärlek och värme. Jag kan än idag minnas känslan av att få sitta uppkrupen i morfars knä, känna doften av rakvatten, sträv skäggstubb mot min kind och en lugn röst som berättade historier från förr. Jag minns sommardagar i morfars trädgård, solvarma hallon plockades från buskarna och vi drack iskall saft och åt sockerkaka i bersån. Jag minns julaftnar, födelsedagar och påskfirande, ljusa minnen och mycket kärlek -alltid med en skrattande och bullrande morfar närvarande.

Tyvärr minns jag också tiden när morfar blev för gammal för att orka. Han tvingades flytta från sitt hus och lämna sin älskade trädgård. Morfar på ålderdomshem var aldrig rätt. Han ville påta i sina rabatter och mata fåglarna, inte sitta instängd i ett litet rum. Livsglädjen försvann och på kort tid blev min starka och glada morfar väldigt gammal. Han blev tunn och bräcklig och bad mig stoppa om honom hårt när jag hälsade på, eftersom han alltid frös.

Alltför lång tid har passerat sedan morfar lämnade oss, men trots det finns det fortfarande en tomhet och saknad efter honom. Morfar kommer alltid att vara en otroligt viktig del av min barndom och jag kommer att minnas honom med hjärtat fullt av kärlek och respekt.

Vart du än är ska du veta att vi tänker på dig och saknar dina steg här på jorden. Högt älskade morfar.