Det där med prestation

Ni som läser min blogg vet ju att jag är galet förtjust i löpning. För mig är det den optimala träningsformen, eftersom den innebär både fysisk utmaning och mental avkoppling. Dessutom är det en träningsform som är lättillgänglig -på med skorna och ge dig iväg liksom, det passar en heltidsarbetande småbarnsmor perfekt ju.

Många av mina löpande vänner är supernoga med att alltid springa med klocka och därmed kunna mäta puls, mellantider och distans. Det är säkert jättebra för att kunna se utveckling och bedöma kvalitén på sina träningspass, men jag vägrar. Jag äger ingen pulsklocka och jag tar extremt sällan tid eller mäter exakt distans på mina löprundor. Jag som är kontrollfreak ut i fingerspetsarna har ibland frågat mig själv varför jag inte vill ha järnkoll även på min löpning. Jag tror det helt enkelt beror på att jag har så många andra områden där jag känner att jag måste prestera: på jobbet, på mina pass jag instruerar, i livet som förälder osv osv. Löpningen vill jag ska vara en fredad zon helt utan krav på prestation. Jag vill förlita mig på känslan i kroppen istället för på tiden på klockan. Jag vägrar att bli besviken om jag inte lyckas hålla 4.40 tempo på en löprunda, utan vill istället känna glädje och tillfredsställelse efter varje träningspass. Glädje över att benen bar mig, att svetten rann, att tankarna fick flyga fritt, att lungorna fick fyllas med syre och att jag fick känna mig stark. I min värld är löpning som allra bäst då.