Någon klok barnpsykolog har sagt att sexårsåldern är "lilla puberteten". Då undrar jag i mitt stilla sinne hur den stora puberteten ska bli. Eller, jag vill nog förresten inte veta.
Och pappan är ju förstås SÅ himla pinsam.
Här dräms dörrar igen med en kraft som skulle göra Magnus Samuelsson avundsjuk. Maten som man älskade förra veckan är helt plötsligt oätbar. Pappan är lat. Mamman är tjatig. Och syrran är barnslig. Dagis är tråkigt och cykeln för stor. Och om man råkar lägga fram ett par strumpor som inte sitter perfekt på foten, då jäklar får man veta att man lever.
I nästa stund är denna för-pubertala unge världens mest kärleksfulla. Vill krypa upp i knät och bli kliad i nacken. Måste få minst femton kramar innan hon ska somna och frågar oroligt "mamma måste jag flytta hemifrån när jag blir stor, jag vill faktiskt bo med er hela livet".
Svängningarna är stora och det går från fjortis till kramgo på 0,1 sekunder. Men när min lilla trotsiga sexåring viskar "jag kommer alltid älska dig mamma, även när du är riktigt riktigt gammal", då tar man ett djupt andetag och tolererar några dörrsmällar och vredesutbrott till. Det sägs ju att alla faser går över...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar