Hur konstigt det än låter har jag älskat att föda barn. Inte sådär "det var helt klart värt all smärta, för ut kom ett barn, men jag vill helst inte göra om det". Nej, jag älskar faktiskt hela utmaningen: spänningen att gå och vänta på när det ska sätta igång och man får ge sig av till sjukhuset med sin BB-väska, utmaningen i att se hur psyket hanterar smärta långt över vad man tidigare upplevt och fascinationen över hur jäkla grym kroppen är som klarar av att pressa ut en 3,5 kilos klump helt av egen kraft. Kanske är det tävlingsmänniskan i mig som fått mig att tänka så, och utan tvekan har mina förlossningar varit mitt livs tuffaste tävlingar.
Jag säger definitivt inte att det är smärtfritt att föda barn, långt, långt ifrån, men jag tycker ändå smärtan är positiv och tack och lov får man ju återhämta sig med lite blandsaft och glass mellan värkarna. Min sista förlossning var dock över på en halvtimme, så där var det inte tal om några fikapauser:-)
Känslan när den varma lilla klumpen läggs på ens bröst och man för första gången får se sitt barn slår allt jag tidigare upplevt. Större än så blir inte livet. Aldrig någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar