Så när jag, tråkig-mamma-som-måste-laga-mat-diska-och-tjatar-mest-hela-tiden, dök upp på dagis bröt mini ihop och skrek i förtvivlan efter mormor och morfar. Hon kröp in under ett bord och vägrade komma fram om inte mormor och morfar kom och hämtade henne. Direkt. Omedelbart. Nu.
Att pedagogiskt försöka förklara att mormor och morfar för närvarande befinner sig i Australien och att det är cirka 24 timmars flygresa hem var lönlöst. Jag fick helt enkelt ta det gråtande barnet under armen och locka med korvstroganoff och ris. Det gick inte alls hem, utan det var många tårar innan hon blev lugn. Saken blev ju inte bättre av att den något lillgamla storasystern vid upprepade tillfällen sa "du är som en bäbis Moa, skärp till dig".
Vissa hämtningar vill man helst glömma. Jag gissar att man får lära sig att leva med att det är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar