Reflektioner

Åka tåg ger onekligen möjlighet till reflektion. Nånstans mellan Södertälje och Nyköping börjar jag bläddra igenom alla mina bilder i I-phonen och ser de senaste åren i koncentrat. Foton från sköna semestrar, födelsedagar, simhallsbesök, fester och barnvagnspromenader fladdrar förbi i snabb takt. När jag närmar mig de sista bilderna är Moa nyfödd bebis. En pytteliten skrutt på 3,2 kilo som ligger och sussar i en body och är helt bedårande. Maja är vid samma tidpunkt en livlig liten 14 månaders unge som nyss lärt sig att gå och tultar runt och charmar sin omgivning.

När jag ser detta slår det mig med kraft hur oerhört fort tiden går. Jag har inga små bebisar att sniffa på där hemma längre, utan en kavat 3-åring och en härligt funderande 4-åring. Gå upp och skaka välling på nätterna är ett minne blott, nu läggs det tydliga frukostbeställningar på tunnbröd med leverpastej och mjölk. Tiden då jag kunde bestämma vad barnen skulle ha på sig är också förbi. Dom randiga basplaggen, som jag älskar, ratar barnen och vill istället vara dressade i rosa, volanger och stora tryck med prinsessor och Hello Kitty. Tiden då man stoppar ner kottarna i en vagn och tar en tvåtimmarspromenad är också historia, nu vill de gå själva, springa runt, hoppa på ett ben och plocka upp varenda sten de ser.

Jag säger inte att jag saknar bebistiden särskilt mycket, snarare njuter jag av att få följa barnens utveckling och se hur de hela tiden lär sig nya saker och växer upp till personer med egen vilja och stark personlighet.

Jag skulle dock, om så bara för en gång, vilja få återuppleva känslan av att ha mitt nyfödda barn i famnen, borra in näsan i deras lilla nacke och fylla mina lungor med bebisdoft. Ljuvligare doft finns inte. Tänk att jag har fått uppleva den lyckan två gånger i mitt liv. Älskade Maja och Moa, utan er är jag ingenting!