Koppor och kalas

Gårdagen. Tjoho! Fest och skratt blandades med tårar och ilska. Det är väl typ så livet är. Tänker jag. Och det var faktiskt inte jag som arg och ledsen. 

Tårarna och ilskan stod mini för. Tjugo minuter efter att jag lämnat henne på dagis ringer dom nämligen därifrån och säger att hon måste hämtas på grund av misstänkta vattkoppor. Det lilla livet bröt då samman eftersom hon trodde att hon skulle missa den storslagna luciashowen som hon skulle medverka i kl 14.30. Herregud, hon har ju övat på stalledrängen och tipp tapp sedan september och var tokpeppad. 

Pedagogerna såg dock hennes förtvivlan och lät henne faktiskt komma tillbaka vara med i luciatåget, eftersom det var utomhus. 

Och jädrar vilket sockersött och underbart lussefirande. Kidsen tog i från tårna och gick verkligen in för sitt uppdrag. Och den lilla vattkoppiga var lycklig. Sista gången vi firar Lucia på dagis. Nästa år går båda barnen i skolan. Herregud. Livet rusar. Alldeles för fort. 

 

Extremt poppis att vara lucia. Tärnorna verkar vara ett utdöende släkte. 

Kvällen blev sedan en orgie i skratt, vin och underbart häng med fyra fantastiska vänner. Helena styrde upp middag, hon måste vara kommunens bästa värdinna, alltid lika god mat när det vankas fest där.

 

Efter en sjukt god pasta och några (ganska många) pavor bubbel rullade vi ner till stan. Siktet var inställt på Riva och häng vid flygeln. Och så blev det. Jeflar vad vi sjöng. Och önskade låtar. Och sjöng lite mer. Tommy Körbergs gamla dänga, Stad i ljus" är alltid den låt som tar allsången till nya höjder. 

Kvällar som dessa, med vänner man träffar alltför sällan, men som man gillar brutalt mycket, lever man på länge. Trött i ögat idag och riktigt öm i dansfötterna, men det var det lätt värt! 

Nu tar vi lördag. Med vattkoppor och trött morsa. Återstår att se hur den kombinationen klickar. 

 

Avslutning på Hakepi. Har inte hänt sedan 1997. Typ.