Om träning

Jag får ganska ofta frågan "hur orkar du träna som du gör? Heltidsjobb och två barn, jag förstår inte att du pallar". 

Det finns en sak dessa människor inte har förstått: jag tränar JUST för att orka med mitt ganska hektiska liv. 

För mig handlar träning extremt lite om att vara "i form" eller ha en kropp jag vill kunna visa upp i bikini. Jag har ingen ambition om att skaffa magrutor eller göra armhävningar på en arm. 

Träning för mig handlar, till allra största del, om att hämta energi. Den stress som ofta sätter sig i mitt huvud, mina axlar och mina käkar rinner av mig och träningen får mig att tänka klart och sova gott. Det finns liksom ingen tid att tänka negativa tankar under ett hårt pass på gymet, och hur många gånger har jag inte löst jobbfrågor under en löptur? Att träningen även bidrar till att jag har en hyfsat stark kropp ser jag som en positiv bieffekt. 

Träning för mig är således en överlevnadsstrategi. För att jag ska orka vara en bra mamma, en närvarande sambo och produktiv på jobbet måste min kropp fyllas på med endorfiner med jämna mellanrum. Träningen är inget jobbigt "måste" för mig. Vill jag hoppa över ett planerat träningspass gör jag det. Jag ställer höga krav på mig själv i många sammanhang, men jag vägrar låta träningen bli ett sådant område. Dock vet jag att jag mår bäst av 3-4 träningspass i veckan. Jag hjular inte av glädje och upphetsning inför varje träningstillfälle, men det gäller att hitta balans även här. 

Idag erbjöd sig mormor och morfar att ta med barnen på en utflykt till Fenomenmagasinet. Jag fick således två timmar egentid. Valet var enkelt: Årets första löptur på LOK-milen. 

Och när benen flög över knotiga rötter, lungorna fylldes av kylig skogsluft och tankarna flög fritt slogs jag av tanken "hur orkar folk med att INTE träna?" Det blir mitt svar nästa gång någon ifrågasätter min träning.