Vilket fiasko

Idag skulle jag ha hållit en stor föreläsning i Göteborg. En föreläsning som jag har förberett extremt noga, jag har drömt om den på nätterna, jobbat med den på helgerna och filat på den i flera veckor. Och vad händer? Tror ni SJ tar mig till Göteborg? Tror ni jag får hålla min föreläsning? NEJ. För i Sverige kan vi inte köra tåg när det snöar. Jesus Christ. Känner mig så jäkla besviken, snuvad på en upplevelse som jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning och tokladdat inför.

Taxin hämtade mig 05.30, jag hade således klivit upp i svinottan och var lagom pigg. Väl på stationen såg det ut som att tågen skulle gå i tid och jag jublade inombords, men efter 45 minuter ståendes på perrongen i tunn kappa och strumpbyxor (jefligt smart klädval i snöstorm för övrigt) och SJ behagat flyttat fram avgångstiden 5 minuter åt gången, kom dom visst på att tåget var inställt. Se där ja!

Jag blev uppmanad att hoppa på nästa avgång, som gick en timme senare. På detta tåg informerade konduktören om att min anslutning från Katrineholm var minst 4 timmar sen och jag råddes att vända hem igen, eftersom det var ytterst oklart om det överhuvudtaget skulle gå några tåg. Så det var bara att bita i det extremt sura äpplet och åka tillbaka till ruta ett.

Det kan ju tilläggas att det inte är svinkul att ringa ansvariga i Göteborg och meddela att man inte dyker upp. Dock är alla väldigt förstående när vädret ställer till det. Men det spelar ingen roll, jag är ändå besviken som fanken.

Just nu hatar jag snö, men det finns andra som älskar den, och tur är väl det. Det behövs glada miner, pärlande skratt och rosiga kinder på Skogsgatan idag för att muntra upp en lite deppig mamma. Älskade ungar, tur att ni finns i mitt liv.