Diciplinerat

När jag längtar som minst efter att träna -det är då jag behöver det som allra mest. De dagar när man stressat halvt ihjäl sig och inte vill något hellre än att lägga sig i soffan, med handen djupt i chipspåsen och fyra avsnitt av "bonde söker fru" som enda sällskap, det är då man verkligen behöver svinga kettlebells eller nöta i spåret. Det har jag lärt mig. 

Och även om jag älskar träning är det långt ifrån så att jag gör hoppsasteg av lycka till gymet eller spåret varje gång. Det tar emot ibland, oavsett hur stark kärleken är. 

Jag får då och då höra "jag förstår inte var du får din motivation ifrån". Det mina vänner ska jag berätta; jag väntar inte på att motivationen ska infinna sig, utan när träningen känns tung och jobbig plockar jag fram disciplinen. Biter ihop käkarna, krånglar på mig tightsen och frammanar tankarna på hur skönt det kommer att kännas efteråt, när svetten droppar från pannan och hjärnan är rensad. 

Man ångrar aldrig ett träningspass. Försök ha det som mantra när motivationen lyser med sin frånvaro. Och lyssna för guds skull på kroppen, vila och återhämtning är också viktigt, men inte sju dagar i veckan! 

 Frustrerad, sur och osugen innan. Gladare, starkare och mindre "bonde-söker-fru-sugen efteråt.