Till mina barns far

Filip och Fredrik sa i en av deras senaste podcasts att "livet innan man får barn är som en lång jävla brunch". Vad dom menar är väl egentligen att livet pre-barn innebär att man kan ligga i sängen en hel söndag och maratonglo på Seinfeld, boka en resa till Bali med avresa nästa vecka eller hänga på krogen till stängningsdags, utan att behöva oroa sig för att bli väckt 05.30 och plågas bakfull framför Teletubbies.

Men om brunchen upphör när barnen kommer så tar ju å andra sidan någonting helt annat vid. Nånting som är betydligt större än att kunna boka en spontantrip till ett exotiskt land eller stänga ner krogen varje helg. Friheten begränsas, bruncherna blir kortare och livet blir tuffare. På ett sätt. Och så oerhört mycket bättre på ett annat. 

Det gäller att orka hålla ihop genom nattvak, tandsprickning, maginfluensor och kikhosta. Och det gäller att hitta glädjen i att plocka kottar en regnig höstdag, plaska runt i en barnpool i valfritt charterland eller att hålla i pakethållaren när fyraåringen lär sig cykla. 

Allt detta gör du. Hittar glädje. Du räds inte besvär, utan kan utan att blinka ta med barnen på en lång svamputflykt, låta dom vara med och måla om källaren eller ta en roadtrip till kusinerna i Kalmar. Du klagar inte över nätter med maginfluensa eller dålig nattsömn. Och du har en unik  förmåga att hitta glädje i det lilla. 

Maja och Moa säger ofta att dom älskar sin pappa. Och jag förstår dom. Du gör allt för dina döttrar och älskar dom förutsättningslöst. Du lyfter dom när dom behöver din styrka och du får dom att utvecklas och våga pröva sin egen förmåga. 

Grattis på fars dag, pappan till mina högt älskade barn. Och tack för att du är den fantastiska pappa du är.