I en främmande värld

Viruset vann över immunförsvaret och jag vaknade med en tjock öm hals och rysk rökhosta. Damn! Eftersom jag opererat bort halsmandlarna får jag sällan ont i halsen, men när jag väl får det, så är det med besked. Så även denna gång. 

Jag fick således börja dagen med att ställa in kvällens middag hos vänner, dagens PT-date och ta jobbmöten på telefon istället för face to face. Surt. 

Och med halsont är träning självklart uteslutet. Big no no. Och det håller jag alltid på. Men, som den rastlösa själ jag är, behöver jag trots halsont aktivitet. Och det var då jag kom på den briljanta idén om att nyttja mitt presentkort på yogahuset. 

Jag har kört yoga där några gånger tidigare, men då Ashtanga, som är en fysisk och kraftfull yogaform. Eftersom jag inte skulle vara fysisk idag tänkte jag att yinyoga kunde passa fint -en lugn yoga där man stannar i varje position länge. Inget flås, ingen svett. Alls. 

Jag stressade således iväg ner till stan. Parkeringsautomaten funkade inte, jag glömde min plånbok och allt var allmänt kaotiskt. Och det blir ju nåt komiskt över att komma rusade in på yogahuset, flämtande, svettig och stressad, och landa i denna stillhetens boning. På yogahuset går man lugnt. Pratar med små bokstäver. Har mjuka kläder i neutrala färger. Och stress är inte ett option. Så att hetsa in i neonfärgade Nikes med puls på 180 gjorde mig till en udda fågel. 

Instruktören, som självklart talade lugnt och pedagogiskt, hälsade mig välkommen (eftersom jag var sist) och bad mig hämta matta, yogablock, bolster och minst två filtar. Block? Bolster? Ser jag ut som jag har koll? Hjälp. 

Hon förklarade även att det inte var Yinyoga idag, utan "restoritative yoga". En terapeutisk form av yoga som ska skapa inre själslig frid. "Försök sträva efter att finna ett tillstånd mellan vakenhet och sömn, släpp verkligheten, sväva bort, sudda ut kroppens gränser". "Vi kommer att vara i varje position 5-10 minuter och gå djupt in i avslappningen". 

Alltså, jag är ledsen. Men jag har så sjukt svårt att slappa av på beställning. När kvinnan i batikbyxa uppmanade oss till att lägga oss i en omvänd fjäril, stöttade av bolster och yogablock, och sjunka in i avslappningen, låg jag mest och stressade upp mig över morgondagens handbollscup, Majas nya tandställning och den trasiga bakrutetorkaren på bilen. Sjönk inte superdjupt. Och suddade inte ut så många kroppsliga gränser. Så att säga. 

På en timme bytte vi position fem gånger, där den tuffaste innebar att sära på benen och stretcha ljumsken SAMTIDIGT som vi slappnade av i händerna. Det ni! Sista kvarten låg vi på mage och kramade bolstret som om det vore vår livboj på ett främmande och stormigt hav. Då fick mannen bredvid mig feeling och började snarka högt och stötigt. Lucky him. Jag misstänkte infarkt först, för jag har hört nånstans att man ofta flämtar och kippar efter luft när hjärtinfarkten slår till, men han var nog helt enkelt bara i själslig harmoni. Nirvana typ. 

En timme senare lämnade jag yogavärlden. Kanske mer avslappnad. Liksom lite påfylld i hjärnan. Ingen smartphone på 75 minuter liksom -whoop whoop!

Ja, när inte kroppen kan träna får man ju försöka mata själen istället. Men shit, jag har en bra bit kvar tills batik och yogablock kommer kännas som jag. Idag var jag prao, i en för mig, okänd värld. 

Och detta är självklart ingen kritik mot er yogafrälstsa -jag är nog bara avundsjuk på att jag tänker på vindrutetorkare istället för att hitta min inre frid. Typ.

Exakt så här i 15 minuter. Livbojen och jag. Och mannen på bilden har självklart inget med den snarkande mannen att göra -han är hittad på Google.