Bästa sällskapet

Igår hade jag sällskap av pälsbollen på min kvällslöprunda. Hon travade extremt fint vid min högra sida i 7 kilometer. Perfekt löpkompis: ökade jag takten hängde hon på. Stannade jag för att knyta skon, passade hon på att slå en drill. 

Och för första gången på många år kände jag inte ett uns av obehag av att löpa på oupplysta vägar i den mörka höstkvällen. Oklart om vovven hade räddat mig från eventuella överfall, men det kändes tryggt. I varje steg. 

Det är ju egentligen helt galet att man ska behöva ha en jakthund vid sin sida för att inte tycka att det obehagligt att springa i mörker. Men så är det för mig. Utan sällskap kollar jag mig över axeln både en och två gånger och undviker att springa där det är alltför folktomt. 

Och inte nog med att hon är ett extremt väluppfostrat och tryggt löpsällskap, sista biten i den branta banken på Ånestadgatan, när mina ben var fulla av mjölksyra och hjärnan vrålade "sluta spring för f-n", drog hon mig upp. Typ. Hon la sig framför mig och gav mig den draghjälp jag behövde för att få flyt i steget och kraft i benen. 

Tack för turen Tara. Det gör vi om snart igen. 

Mot Stockholm. Och jag är trött. Kaffesugen. Och kissnödig. Börjar bra det här!