Ingen har väl kunnat undgå att det idag är tio år sedan flodvågskatastrofen inträffade. En dag som förändrade väldigt många människors liv för alltid.
Två dagar innan tsunamin svepte in över Asien lämnade jag och min dåvarande pojkvän Phi-Phi Island, och reste vidare till Vietnam. Vi lämnade de vita stränderna och de vänliga människorna bakom oss, och kunde inte ens i vår vildaste fantasi föreställa oss hur det skulle se ut på denna ö två dygn senare.
Vi följde nyhetsrapporteringar från Kao Lak och Phi Phi, men kände knappt igen oss. Hotellen var jämnade med marken,naturen helt förändrad och överallt bilder på förtvivlade människor som i vild panik sökte efter sina nära.
Ibland är marginalerna små. 48 timmar tidigare hade jag vandrat runt bland longtail-båtarna, ätit pad-thai på stranden och tsunami var fortfarande ett helt okänt begrepp för mig. Två dygn senare hade semesteridyllen förvandlas till en skräckens plats.
Tio år har passerat, men för många människor är saknaden fortfarande ofantlig. Barnhänder man tappade greppet om i vattenmassorna, älskade familjemedlemmar som man aldrig fick ta farväl av. Idag går alla tankar till er.
Sanna Lundell skrev en otroligt viktig krönika i Aftonbladet idag som jag väljer att citera nedan.
"Tio år senare är den här dagen fortfarande skör. En dag nära de döda. De som gått före oss, som påminner oss om att allt är ändligt, att vi borde stanna upp och se det vackra, se det vi har och dela med oss av det."
"I Syrien har cirka 200 000 personer dött i den här pågående katastrofen. Det är nästan lika många som dog i tsunamin. Några få av de som flytt det här kriget har fått asyl här i vårt land, ändå tycker 14 procent av svenskarna att det är för många. Det är en ny katastrof."
Stanna upp och tänk över vilket Sverige du vill leva i framöver. Och stanna även upp och njut av allt det vackra och det du har omkring dig. Livet är inte oändligt för någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar