Och jag var för en gång skull vuxen och klok. Jag har ju uppenbarligen en pågående infektion och bestämde mig därför för att inte pressa kroppen. Så istället för att jaga kilometertider och att ånga på i maxpuls försökte jag njuta av upplevelsen -sambaorkestrar, vinkande barn, segelbåtar och jublande publik, saker som man ofta går miste om när fokus är att springa så fort som möjligt.
Efter 53 minuter var jag i mål och fick njuta av den efterlängtade ostkakan. Det känns lite bittert att jag inte fick möjlighet att se vad kroppen hade pallat i friskt tillstånd, men det kommer fler lopp att springa. Dessutom får jag glädjas med Cissies grymma personbästa!
Nu softar vi i svärfars lägenhet på Kungsholmen och smider planer för kvällen. Vin, middag och kanske lite partaj. Småbarnsmorsor på vift i storstan -kan bli farligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar