När jag är på landet är det en synnerligen naturell look som gäller. Inget smink, rufsigt hår och jag går helst klädd i slitna jeans, nån halvsunkig fleecetröja från tidigt 2000-tal och gummistövlar. Varje gång vi lämnar landet för en tur till civilisationen tänker jag "tur att jag inte känner nån i Finspång eftersom jag ser ut som Sveriges största rugguggla ". Tills idag. Då sprack detta upplägg.
För på den nybyggda bibblan satt en av cheferna från kriminalvården med hela sin prydliga familj och vinkade glatt. Han hade välstruken skjorta, välkammade barn och välputsade skor. Och så dundrar vi in, som familjen Taikon, med köttfärssås-fläckiga barn, gummistövlar, rufsigt hår och börjar spilla ut saft på bibliotekets nya möbler. Hurra.
Jag kände att jag verkligen ville förklara mig och säga "jag ser egentligen inte alls ut så här, bla bla bla". Men orka. Jag får helt enkelt leva med att chefen, nästa gång vi sitter i möte ihop, kommer se bilden av mig som ruggugglan på Finspångs bibliotek framför sig. Sånt är livet. Jag får kanske pressa kavajen lite extra inför det mötet..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar