Kompis nummer 1: "så himla lite julpynt ni har hemma".
Maja: vadå, vi har ju både adventsstjärna och ljusstakar!"
Kompis nummer 2: "men inte en enda tomte ju, vi har huset fullt".
Moa: "min mamma är inte så förtjust i julpynt och min pappa gillar mest att jäga" (läs jaga).
Ett stråk av "sämsta mamman i kommunen" for genast genom min kropp. Kommer mina barn bli traumatiserade för att vi inte har garntomtar, porslinsänglar och små piffiga blomsterarrangemang med hyacinter i hela huset? Pajar jag deras uppväxt genom att inte stöpa ljus, baka klenätter och prisa julen som årets härligaste tid? Kanske. Kanske inte.
Jag är ledsen. Jul kommer aldrig vara någon favorit för mig. Jag har svårt att förlika mig med konsumtionshets och extremt stresspåslag. Jag har dessutom extremt svårt att förlika mig med att vi år efter år slår nya köprekord i julhandeln samtidigt som tusentals oskyldiga barn befinner sig på flykt i världen. Hungriga, rädda och utan en trygg framtid. Do they know it's Christmas time? Nä. Deras enda önskan är att få överleva. Medan vi shoppar vidare på Toys R Us och Mediamarkt som om världen utanför inte fanns.
Men, jag dömmer ingen. Jag är omgiven av människor som älskar korvstoppning, kolakokning och julklappsrim, och jag låter dom gå all in.
Och oroa er inte; mina barn kommer att få julklappar, men vi lämnar även julklappar till stadsmissionen och ger en extra slant till Rädda barnen. Jag vill att mina barn ska förstå att det inte är en självklarhet att få Barbiedockor med tillhörande häst.
Och vi kommer att äta skinka, julkorv och köttbullar. Även om jag tycker att ägghalvorna med majonäs och räkor är det absolut godaste.
Några garntomtar kommer dock inte att flytta in på Skogsgatan. Möjligen en hyacint, men jag lovar inget.
Förra året. Ägghalvorna på hedersplats. Det blir jul på landet. Även i år. Och det är inte jag som styr upp "Ernst-ljuskronan". Just sayin.
Åh Stina. Kärlek på den! Kram Mary
SvaraRadera