Efter en regnig midsommarafton var detta ställe proppfullt med rastlösa ungar och bakfulla föräldrar (jag vad inte bakfull när jag kom, men kände mig som ett vrak när vi åkte därifrån). Köer, skrik, sockerhöga kids och dansade elefanter. Hur i hilvidde tänkte jag?
Och ibland undrar man ju vad det är är för fel på folk. Ett exempel från dagen; på Busfabriken har dom en attraktion med bilar. Man får köra runt i dessa i typ 4 minuter, sen stannar attraktionen, och tanken är att man då kliver ur bilen och lämnar plats för någon av de 50 köande kidsen. Ganska obvious. Men det här momentet fattade visst inte ungarna och inte deras föräldrar heller -trots stora skyltar som upplyste om hur det funkar.
När ungarna satt kvar i bilarna efter tredje pausen och mina barn stod och pep "när blir det vår tur mamma" för 124:e gången lackade jag ur. Jag klev upp på bilbanan och sa åt barnen, med hyfsat myndig röst, att "vi måste turas om, nu är det barnen som står i kö som ska åka". Reaktion=12 ungar stirrade på mig som jag var helt dum i huvudet. Jag upprepade mig och sökte även blicken på den hög av lama föräldrar som stod och hängde vid staketet. Reaktion= en 12-åring (kanske 13) som satt i en av bilarna slängde med dryg röst ur sig "du bestämmer faktiskt inte här på
Busfabriken". Där och då var jag bra sugen på att lyfta ur denna 12-åring ur bilen och lära honom ett och annat om livet. Men jag lät bli.
Herregud. Busfabriken gör mig aggressiv. Och svettig. Och orolig för Sveriges framtid.
Nu har jag landat på landet. Ett glas rosévin och en Treo senare börjar jag känna mig normal igen. Herregud vilken pärs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar