Pannben

Fint regn faller från himlen, det är mörkt som i graven, huvudvärken sitter som ett smäck och jag har ont i min nacke. Idag hade det varit oerhört lätt att hitta anledningar till att hoppa över träningen. 

Men efter så många år som tränande människa vet jag att det är vid just sådana här tillfällen träningen är som allra viktigast för mig. Dom gånger när jag tvingas utmana min motivation, ta fram det där pannbenet och inte tänka för mycket på "om jag ska". Har jag bestämt mig för att träna och tid finnes ska varken regn eller mörker hindra mig. 

Sagt och gjort. En öde cykelväg i utkanten av Finspång blev min arena för dagens träning. Löpintervaller, 6x1200 meter var målet. Motvinden bet i kinderna, stigningen sög musten ur benen och andningen var tung och hård. Mjölksyran smög sig ut i systemet och för varje intervall slog den till allt tidigare. Ett pass som var allt annat än glamoröst. Ett pass som var oerhört långt ifrån träning på flashigt gym med välputsade maskiner och snygga träningspolare. Ett pass som fick pannbenet att jobba minst lika hårt som benmusklerna. Ett pass att hata. Och ett pass att älska. 

Som parentes kan tilläggas att jag hade älskat dagens träning ännu mer om jag kunnat ta en varm dusch efteråt, men befinner man sig i ett torp i urskogen så gör man. Träningen ska klaras av ändå. Duscha gör jag imorgon.