En dryg timme senare hade han så brutalt ont att det var ilfart upp till akuten som gällde. Han ringde mig med panik i rösten och jag förstod att läget var kritiskt. Han är inte den som hetsar upp sig i onödan när det gäller fysisk smärta.
Väl framme på akuten höll han på att svimma av smärta i receptionen och blev omedelbart inplockad på ett rum och injicerad med morfin och annan smärtlindring.
Jag hann som sagt till jobbet, men pilade hem så fort jag kunde. När jag kom till akuten var det en morfinhög och sliten sambo jag mötte. Provtagningar, läkarundersökningar och röntgen visade till sist på akut njurstensanfall, och man hittade en 6 mm stor sten som fastnat riktigt olämpligt. Smärtan detta orsakar är tydligen extrem. Patric vittnade om att det är det värsta han upplevt i smärtväg. Nånsin.
Jag lyfter på hatten för den svenska akutsjukvården. Vilket väloljat maskineri detta är. Snabba, trevliga och noggranna läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Så imponerad. Jag är så himla tacksam över att bo fem minuter från ett av Sveriges absolut bästa sjukhus.
Och tack mamma och pappa som räddar oss när det krisar. Som kör kvidande sambos i ilfart till akuten, ger barnbarn frukost och lämnar på dagis, går ut med hundar och fixar middag. Ovärderligt.
Nu hoppas vi på snabb bättring. Att stenen vandrar 7-8 centimeter av egen vilja och inte fastnar lika olämpligt igen. Morfin-förrådet är påfyllt. Och tummarna hålls hårt.
Jo. Så fort kan en vanlig onsdag transformeras till nåt väldigt ovanligt. 6 millimeter otur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar