Harmoniskt värre

Men alltså, det där när Facebook och instagram svämmar över av bilder på en perfekt midsommar. Välartade barn med vackra blomsterkransar i håret -blåklint, vallmo och rosor. Bord i motljus som dingnar av sill, färskpotatis och jordgubbstårtor. Och midsommarstänger som kläs, med breda leenden, av snygga människor iförda somriga klänningar. "Glad midsommar" hit och dit. Och allt är vackert, välplanerat och organiserat. 

Och så sitter man själv utanför Statoil i Norsholm och trycker korv med bröd till lunch. Och på sig har man inte en ljuv klänning, utan en risig jeanskjol som köptes på en charterresa till Turkiet för åtta år sen. Håret är flottigt och bilen är varm. Barnen har inga kransar, men väl senap- och colafläckar över kläderna. Hunden är törstig, bensinen slut och regnmolnen hänger som ett blytungt hot över oss. 

När vi väl kommer fram till midsommarfirandet vägrar ungarna dansa runt nån töntig stång. Det är enligt uppgift "pinsamt" och "för bebisar". I samma veva inser man att alla affärer stänger senast klockan 15.00 idag och klockan är nu 14.25. Och vill man inte äta hämtpizza eller korv på Statoil även till middag så är det dags att rusha mot närmsta Ica. Ack du ljuva midsommarafton. 

Men. Vi hann till Ica. Sillen var god. Regnet uteblev. Och i Finspångsskogen är det helt okej att fira midsommar i en åtta år gammal jeanskjol som man prutat till sig i Kemer. Ingen bryr sig. 

Och lyckan sitter troligtvis inte i välbundna kransar och gräddiga tårtor, gjorda enligt recept av Ernst Kirchsteiger. Lyckan sitter i två små smutsiga barn, som inte bryr sig ett smack om att allt ska vara perfekt och välplanerat. Som är nöjda med en prästkrage bakom örat och en Nogger i handen. Två smutsiga små barn som dessutom tycker att mammas jeanskjol är "assnygg". Ni två är bäst. Alltid. 

Glad midsommar! 

Dansvägrarna

Sillen. Till slut.