Det där med datum

Hatten av för alla ensamstående föräldrar. Jag är helt klart svindålig på att rodda vardagen på egen hand. Hur fasen får ni ihop livet? Lär mig! 

Jag trodde jag hade full koll på allt inför denna måndag. Ett barn till dagis, ett barn till fritids och en mamma till Norrköping för en GD-beredning som jag laddat för i flera månader. 

Kvällen innan hade jag strukit blus, pressat kavaj, packat dagisväska, fixat fruktburkar, grejat hundvakt -styrt upp helt enkelt. 

Jodå. Sen kommer det där bakslaget som stjälper hela planeringen. Nånstans vid 03.30 vaknade jag med ett ryck och kände att nåt inte stämde. Klockan 05.47 hade hjärnan processat detta färdigt: det var visst studiedag på dagis 20:e juni. FAN. Nån fröken (som vet hur förvirrad jag är) nämnde ju det för mig vid hämtning förra veckan. Helt bortglömt. Bortblåst. Tomt.  

Jaha. Det var bara att bryta ihop och fundera ut plan B. 

•Ta med en rastlös 6-åring till GD-beredning? Puh. Inte bra för nån.

•Lämna en 6-åring hemma med en fulladdad I-Pad och en Gorbys pirog och säga "mamma kommer vid 17-hugget"? Inte aktuellt. 

•Ringa stans mest stabila barnvakter och be om hjälp. Ännu En gång. Japp. Så fick det bli. Och dom fixade. TACK för räddningen! 

Hur gick det med den förvirrade morsan då? Tackar som frågar. Beredningen gick lysande. Jag är extremt glad, lättad och nöjd. Och det är säkert sexåringen också, ja att hon slapp spendera en dag i byråkratins ädla korridorer alltså. 

Note to self: tatuera in studiedagar, friluftsdagar och annat viktigt på valfri underarm. 

V-tecken. Inte för mina planeringsskills då...