Första reaktionen är irritation och stress "vad fan dagis stänger ju om exakt 22 minuter". Blodtrycket stiger och en alternativ handlingsplan börjar utformas i det redan trötta huvudet.
Sen kommer ambulanser och brandbilar med blåljus körandes i full fart och reaktionen blir "herregud vad har hänt?". När man sedan passerar olycksplatsen och ser totalkvaddade bilar, utlösta airbags och människor som brandmännen försöker klippa loss ur bilvrak slår ju ångesten till som ett hammarslag i solarplexus. Och man känner extremt stor tacksamhet över att man inte satt i någon av de fyra bilar som blev skrot.
Hörni; var rädda om varandra i trafiken. Always.
Och pappa; tack för att du räddade barnen från att bli kvar på dagis och skola efter stängningstid. Och extremt stort tack för att du dessutom levererade nystekt raggmunk till vårt middagsbord. Du är vår hjälte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar