Mina tankar går till dom som har förlorat någon dom älskar. Till dom som kommer att ha en plats vid matbordet som förblir tom eller säng där ingen längre kommer att sova. Oskyldiga liv som släckts. Ofattbart. Och gränslöst sorgligt.
Men i allt mörker finns även ljus. Det är fantastiskt att se hur människor sluter upp för varandra när det ofattbara inträffar. Öppnar sina hem för främlingar, erbjuder sovplats och mat, tröstar en okänd människa.
Godheten nådde även mig igår. Jag var på väg ut till flygplatsen i Helsingfors när jag nåddes av beskedet om det som hänt. Ganska kort därpå insåg jag att det skulle bli en utmaning att ta sig hem. Alla tåg var inställda. Alla bussar likaså. Men telefonen fylldes av meddelande från omtänksamma vänner och kollegor som meddelade att jag gärna fick bo hos dom om jag inte kom hem. Och många hörde även av sig och kollade så jag var okej -så tacksam över allas omtanke!
På Arlanda var det kaos. Riktigt kaos. Jag och min kollega lyckades haffa en av de absolut sista hyrbilarna på Hertz och jag kunde därmed på skjuts till Katrineholm. Pappa ryckte in och passade barn och Patric hämtade upp mig där.
Vid midnatt var jag hemma. Och kunde äntligen ligga nära dom där tre som betyder allra mest. Känna deras hjärtslag, höra deras lugna andetag och andas in doften av deras hår. Ibland blir det extra tydligt vad som verkligen betyder något i livet.
Och vi får inte låta mörkret segra. Kärleken och modet att leva fritt, utan rädsla måste alltid vara större. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar