Yoga. På riktigt.

Igår vidgade jag mina vyer rejält och provade på kundalini-yoga på ett riktigt yogacenter. Tveklöst en av de mest flummiga upplevelserna i mitt 36-åriga liv. 

Jag har ju kört en del yoga, dock enbart på gym, och man kan väl utan att överdriva säga att "gym-yoga" och "yogacenter-yoga" skiljer sig en hel del åt. Om gym-yoga är Camilla Läckberg (folkligt och lättillgängligt) är yogacenter-yogan Dostojevskij (rätt avancerat och pretentiöst). Lite förenklat, men ni fattar säkert min poäng. 

Denna 1,5 timme långa yogasession var som sagt en väldigt annorlunda upplevelse. Det hela inleddes med att vi skulle köra mantrat "ONG NAMO GURU DEV NAMO" i kör -högt och ljudligt. Enligt läraren betyder detta typ: "Jag hälsar den obegränsade kreativa kraften och den inre visdomen som för mig från mörker till ljus”. Jorå. Visst gör jag väl det. Men måste jag basunera ut det i storklass?  

Sen brakade det på med "eldandning" (andas fort och stötigt som fan, typ som du satt en bit falukorv i halsen och inte får luft) chakran, rotlås, kraftfulla slag på stora cymbaler och visdomsord som strösslades ut över oss deltagare om "mentala blockeringar" och den "enda sanningen". 

När jag, syrran och Christian stövlade ut därifrån efter 1,5 timme var typ stumma och hyfsat förvirrade. Det var som vi varit på besök i en annan värld och inte riktigt visste vad vi skulle tycka om denna plats,  där alla människor verkar vara godheten själva och där det är fullt normalt att brista ut i ett obegripligt mantra lite nu och då... 

Alltså, missförstå mig rätt. Jag tokgillar yoga och har full respekt för de människor son går "all in" på detta. Själv nöjer jag mig dock gott med att göra solhälsningar och krigarpositioner på valfritt gym eller i mitt eget vardagsrum. Mantran, chakran och cymbaler känns överkurs för en så "icke-spirituell" människa som jag. 

Men det var onekligen en spännande upplevelse. Faktiskt snudd på overkligt.