En nattlig utflykt

Mina barn är rätt tuffa små ärtor. Dom gråter väldigt sällan när dom slår sig eller gnäller när dom är sjuka. Dom brås troligtvis på sin far som är en rätt hårdhudad typ, själv kan jag bryta ihop över lite nageltrång. 

Igår kväll när storstruten gråtit hjärtskärande i fyra timmar och klagat över att öronen gjorde JÄTTEJÄTTEONT, insåg vi att nåt var galet. Maxdos av panodil och alvedon hjälpte föga. 

Till slut beslutade vi oss för att Patric och hon skulle ta en tur upp till sjukhuset. Vi var ju väl medvetna om att dom inte kan göra så mycket åt öron, men eftersom det kom så himla fort och smärtan var så stor, ville vi checka av så det inte var nåt annat också, typ bihålorna som slaggat igen. Några timmar på barnakuten och en dubbelsidig öroninflammation, som var rätt illa, konstaterades. Läkaren tyckte även att magen var alldeles för svullen, så det blev behandling för det också. 

Min tappra lilla tjej kom hem mitt i natten och var allra mest fascinerad över att det fanns en maskin som man kunde köpa äpplen i på sjukhuset. "Häftigt va mamma"?  Enligt pappan hade hon skött sig exemplariskt -svarat duktigt på doktorns frågor och blivit undersökt utan knot. 

Japp. Sjuka januari. Nu hoppas vi på snabbt tillfrisknande. Det lilla livet längtar ihjäl sig efter sina dagiskompisar. Och jag längtar ihjäl mig efter en familj utan snor, hosta, öroninflammationer och feber.