VAB-reflektion

Så var det dags! Årets första VAB-dag. Den brukar ju komma som ett brev på posten nån vecka efter julledigheten. Bakterierna och virusen har liksom fått ligga och jäsa några dagar och slår till med full kraft mot dom små dagis-smurfarna. 

Min lilla (eller egentligen stora) smurf ligger och sover i mitt knä. En febervarm liten kropp som vaknar till då och då och med blanka ögon och trött röst ber om lite juice eller vatten. Jag trugar med hostmedicin och panodil och stryker hennes panna. 

Jag kastar ett getöga på en gammal repris av "Vänner", besvarar jobbmail, dricker en kopp kaffe och tänker att mina barn betyder precis allting. Det där lilla febervarma grynet och hennes lillasyster älskar jag högst av allt. I hela världen. 

Ibland behövs det en VAB-eftermiddag , med ett sovande barn i knät, för att få tid i vardagskaoset. 

Tid att stanna upp. Tid att hinna tänka. Tid att känna djup tacksamhet för att jag får vara mamma till er två, mina älskade små smurfar.