Powered By Blogger

fredag 20 februari 2015

Kärt återseende

Inatt drömde jag att jag var ute och sprang. Oklart var och varför, men benen svävade fram på en mjuk skogsstig och jag var snabb som Usain Bolt. Typ. 

När jag vaknade imorse och gjorde en hobbyanalys av min dröm kom jag fram till att min kropp försöker säga åt mig att knyta på mig mina Asics och ge mig ut och löpa. Pronto. 

Jag har tränat ganska bra sista tiden, men det har varit mycket fokus på gruppträning och löpningen har inte prioriterats. Dumt. Löpning har ju trots allt varit en given beståndsdel i mitt liv de senaste 20 åren och inget man kan göra slut med bara sådär. 

Sagt och gjort. Det blåste halvstorm, regnade småspik och var mörkt som i graven. Klockan närmade sig dessutom 19.00 och ostbågarna lockade egentligen mer än löparskorna. Efter en snabb överläggning med mig själv insåg jag att jag skulle hinna riva av 8 kilometer och ändå hinna hem och ta en dusch innan På spåret. Det fick avgöra.

Jag var förvånansvärt stark idag. Och ganska snabb. Och kroppen mådde så jädra bra av att få löpa igen. Och regn, slask och mörker stör mig inte nämnvärt, jag presterar oftast bäst när förhållandena är lite risiga och kärva. 

Kvällens visdomsord: Man ångrar aldrig en löptur. Aldrig. 

Kvällens note to self: Kom ihåg att prioritera löpningen. Den gör dig faktiskt löjligt lycklig. 

Och nej, jag får inte pröjs av Asics för detta inlägg. Bara så ni vet! 



1 kommentar:

  1. Det är det bästa! Ever! Och jag håller med, kötta på i slask blask o gegga upp i nacken gör en lycklig ända in i själen!

    SvaraRadera