Rädslor och bock

Idag har jag fått trösta och lugna mitt barn som på något sätt fått nys om Tjernobyl-olyckan som inträffade 1986, och var livrädd för att detta skulle inträffa i Sverige. Typ vilken dag som helst. Mellan hackandet hörde jag : "Måste jag springa och lämna alla mina leksaker när explosionen kommer". Stackars liten. 

Själv minns jag att min första stora rädsla i livet var för "ungdomar", ni vet sånna med moppe som hängde i gäng och var allmänt störiga. Jag fick panik om dom stod utanför Ica när man skulle cykla dit och köpa sirapslimpa och körde långa omvägar för att slippa gå förbi dom. Jo, rädslorna i livet är ju inte alltid riktigt relevanta. 

Idag har jag dessutom hängt med Moki på gympapremiären. Redskapsbana stod på schemat, och det lilla livet var både modig och stark. Själv fick jag en obehaglig deja vu från skolgympan så fort jag fick syn på bock och plint. Herregud så mycket ångest dom där hoppen genererat. Och det kändes ju onekligen som att man bröt blygdbenet varje gång det var redskapsgympa. Man landade ju liksom alltid fel på den där bocken. 

Lära för livet? Där har jag svårt att placera in just hopp över bock med dålig satsbräda.