Jag blev idag inbjuden till ett kunskapsseminarie som handlar om hur vi kan stoppa sexuella övergrepp mot barn. Jag blir någonstans glad över att vi myndigheter hittar värdefulla samverkansformer, samtidigt blir jag oändligt sorgsen över sakfrågan.
Mitt Instagram- och Facebookflöde fylls av bilder på barn som flyr i odugliga båtar över Medelhavet för att förhoppningsvis nå trygghet. Alltför många kommer aldrig fram.
Nyheterna rapporterar ständigt om nya naturkatastrofer och inbördeskrig där barn faller offer och det är ofta helt omöjligt att ta in och förstå.
Vissa dagar slås jag extremt hårt av att världen är en orättvis plats att leva på. Barn ska få vara barn. Punkt. Obekymrat leka pirat och prinsessa, äta sig mätta både till frukost, lunch och middag, hoppa i vattenpölar, kasta snöboll och längta efter sin födelsedag. Inte sitta hungriga och livrädda i en läckande båt på Medelhavet eller bli utnyttjade av vuxna människor som dom trodde att dom kunde lita på.
Barn kan inte själva strida för sin rätt. Det är inte många femåringar som lyfter luren och ringer sin advokat och startar en rättsprocess när deras mänskliga rättigheter kränks. Det är istället vi vuxna som har en förbannad skyldighet att gemensamt sluta upp, skydda och värna om barns rättigheter.
Blunda inte för det jobbiga. Visa att du bryr dig. Om det så är för grannens barn eller barnen på Medelhavet.
Idag åker jag hem och kramar mina barn extra hårt, steker pannbiff och kör dom till sin danslektion. Och är evigt tacksam för att vi inte vadar fram i resterna efter en jordbävning eller sitter i en överfull båt på ett stormigt hav.
