Dessutom var det styrigt med barnen, det skulle cyklas och köpas potatisbullar, en vurpa och några oklara utbrott på det lyfte inte direkt humöret. På nån av oss. Och hundvalpen åt upp en högt älskad Barbiedocka, kaffet blev för svagt och nån hade stulit min mobilladdare, men vägrade erkänna. Ni fattar.
Men, har man sina pass att instruera så biter man ihop. Hur motiverad eller omotiverad man än må vara. Drar på sig tightsen, stretchar nacken hjälpligt, slår sig själv lite halvhårt på kinderna och tar på sig instruktörsfejset. För när du väl står där med kunderna framför dig finns det inget som heter "dålig dag" eller "omotiverad". Hur brända än potatisbullarna blev eller hur stel nacken än är, så ser du till att leverera. Det är ditt jobb. Och allt som oftast gör man det med genuin glädje. Men vissa gånger får man kämpa hårdare för att bli den där energiska personen som ska sprinkla träningsglädje över världen.
Men, oväntat nog blev kvällens pass ett sånt där pass när allt bara stämmer. När känslan blir rätt från början. Det flöt. Kunderna var med mig. Svetten dröp. Och energin gick att ta på. Träningsmagi låter klyschigt. Men i min värld var det faktiskt så.
Jag fick kommentarer efter passet som gjorde mig rörd. På riktigt. Kommentarer som jag ska vårda ömt och lägga på en plats som jag lätt hittar till de dagar när motivationen känns avlägsen. Nu går runt här hemma och samlar ihop sönderbitna Barbieben och letar mobilladdare med känslan att jag har världens bästa extraknäck. Världens bästa.
Alla instruktörskollegor; fatta hur lyckligt lottade vi är. Och låt oss fortsätta sprinkla träningsglädje över världen. Always.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar