1. Mobilmarodören: Folk som pratar i sin mobiltelefon med en stämma så hög att samtliga medresenärers trumhinnor sätts i gungning. Snälla mobilskrikare, välj era samtalsämnen med omsorg, eller försök åtminstone vara lite diskreta när ni diskuterar konsistensen på ert barns avföring eller i detalj beskriver dina relationsproblem. Jag har inte bett om att få ta del av denna information och jag struntar högaktningsfullt i att "Micke och jag har liksom ingen gnista längre, han känns mer som en pappa än en älskare". Jesus Christ.
2. Näsgrävaren: Personer som helt indiskret petar sig i näsan, alltså på nivån "jag stoppar in hela pekfingret och ser vad jag kan hitta". Det är så sjukt vanligt förekommande. Vuxna människor som inte har vett nog att jobba med näsduk eller avvakta med sin näsresning tills dom befinner sig i en lite mer avskild miljö. Jag är chockad. På riktigt.
3. Paxaren: dessa otroligt empatiska människor som, trots att dom är fullt medvetna om att bussen/tåget kommer att bli knökfullt, måste ställa sin väska/halsduk/halvätna banan på sätet bredvid sig och således uppta två sittplatser. Pensionärer med kryckor och höftdysplasi står liksom och svajar i mittgången och håller krampaktigt tag i nån ledstång, skit samma, det är ändå dödsviktigt att paxarens Konken-ryggsäck får eget säte. Med risk för att låta som en tant, men: HAR NI BETALAT FÖR TVÅ PLATSER ELLER?
Idag rullar jag på X2000 mot Stockholm och här verkar nivån vara något högre. Än då länge har jag varken skådat näspetaren, mobilmarodören eller paxaren. Jag har å andra sidan bara kommit till Norrköping än så länge. Det kan fortfarande hända mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar