Fastkilat

Alltså. Denna fredagkväll började med lite extra spänning. 

Jag och kidsen skulle åka runt och dela ut en halv miljard kalasinbjudningar. Maja läste klasslistan, jag körde. Gick svinbra tills hon började vända på siffrorna och vi åkte och letade efter en adress som inte fanns i en dryg halvtimme. GPS:en verkade dock tro att hennes klasskamrat bodde mellan ett cykelställ och en byggbarack, men så var inte fallet. Som tur var.

När vi skulle posta inbjudan till kompisen Molly blev det extra spännande. Molly bor högst upp i en backe. En sjukt brant backe. Och det är dessutom trångt och svårt som satan att vända runt i denna tokbranta backe. Underlaget? Isgata. Blankis. Aktuell situation? Jag lyckades kila fast bilen mellan en cementmur/staket och ett elskåp när jag försökte vända runt. Enda möjligheten var att backa, men isgatan gjorde att däcken inte fick fäste. Oh happy days. 

Där och då ville jag lägga mig över ratten och gråta. Skrika alla fula ord jag kunde. Och hänga mig på tutan i panik. Men hey, jag hade kids i bilen. Och jag fick således ta mig samman. Hantera situationen som den mogna kvinna jag ändå är (ironi såklart). 

Mollys mamma gick och hämtade sand. Mollys granne gav goda råd och planerade att bygga nån form av ramp av gamla plastmattor. Mollys pappa var tyvärr i simhallen. Och min man befann sig på jobbet. Dock drog han därifrån på studs och kom och hjälpte mig ur situationen. Hjälten. Han hörde väl paniken i min röst. 

Först var det tal om bärgningsbil. Men efter lite trixande lyckades Patric backa upp och få loss bilen utan alltför stora skador. Faktiskt enbart repor i nån list. Tack och lov. 

Efter den helgupptakten fick jag rödvin och nyskjuten hjort. Det behövde mina nerver. 

Imorgon tar vi kollektivtrafik. Just sayin. 

 Svårt att se. Men här är delar av den kritiska situationen.